!

-"..och på bana 8 - Eva Hedman" sa speakern i högtalarna.

Solen stod högt på den molnfria himlen, läktarna var fullsatta och det var 
dags för SM-final på 200m för damer, en av de grenar som förbundet hårdsatsat 
på. Äntligen hade Sverige fått fram flera kvinnliga sprinters av bra kvalité.
Alla åtta finalisterna gick ner i sina block och gjorde sig klara för start.

Eva tänkte på vilken tävling det hade varit hittils. Hon hade kommit till SM
som nästan okänd i hela friidrotts-Sverige, och det var väl egentligen bara
hennes klubb och familj som hade trott på henne. Någon sportreporter hade
i och för sig nämnt henne på 200m, men knappast som finalkandidat. Det var
förresten en till debutant, hon på innersta banan, men annars var det ganska
etablerade löperskor, med Marie Ericsson och Lotta Sahrén främst. Just Lotta,
fjolårets mästarinna, hade visat en strålande form i år. 22,85 var ju bara
tre ynka hundradelar från Linda Haglunds klassiska rekord. Att någon annan 
än Lotta skulle ta hem årets titel var nästan otänkbart.

Nåväl, alla finalisterna gick upp i "färdiga"-ställning, då innerbanans flicka
blev för ivrig och tjuvstartade. Lite oro vid starten, men det påverkade inte
Eva. Hon kunde lätt samla sig och gå ner i blocken igen. På andra försöket
gick det bra, och hela fältet kom iväg. Snabbast ut var Marie på bana 4, men
Lotta på banan utanför gick snart ikapp och förbi henne. Resten av flickorna 
var någon meter efter redan efter halva distansen, men plötsligt fick publiken
syn på Eva som kom snabbt på ytterbanan. Med 75m kvar, var hon ikapp Marie som
var drygt en meter efter Lotta. Först tjugofem meter senare tittade Eva in mot
mitten av plan, och såg att hon var jämsides med Sverigeettan Lotta Sahrén.
Hon visste att Lottas svaghet var i slutet av loppet, och sprang allt vad hon
bara orkade. Trettio meter kvar och Eva började få ett övertag, men än var
inte loppet avgjort. Tio meter kvar, och Eva slängde en snabb blick mot inner-
banorna. Lotta slängde hårt med huvudet, som löparna gör först efter längre
sträckor. 

Sista steget över mållinjen, och Eva var ungefär en halvmeter före Lotta i mål,
men helt säker på vem som vann kunde hon ju inte vara förrän resultatet kom upp
på resultattavlan. Strax efter målgång fick hon dock höra att hon hade vunnit
på preliminär tid 23,01. "Gode Gud" tänkte hon, det är ju nästan två tiondelar
bättre än mitt personbästa. Någon ur publiken kastade ner en svensk flagga,
precis som de brukar göra på VM, och Eva tog den och joggade en bit på banan
till publikens jubel. Sen kom förstås radio och TV och skulle ha en intervju.
Först var radiosportens reporter, som kom med de obligatoriska frågorna om hur
det kändes och när hon förstod att hon hade vunnit. Eva svarade så gott hon
kunde, lätt andfådd efter loppet. Sen kom som sagt TV-reporten och frågade
samma frågor plus om hon tänkte satsa på landslaget, nu när det är VM senare
i sommar. Eva skrattade till när hon fick frågan; inte kunde hon bestämma om
hon skulle få springa i landslaget.

Plötsligt ropade någon "Tjoho!" och hela scenariot försvann plötsligt.
-"Sitter du här och sover, Eva? Nu är det dags för lite styrketräning" sa
  en man som kommit in i rummet. "Vi måste ju försöka få dig ur rullstolen
  någon gång."
 
Eva vände sig om i rullstolen, och svarade, suckande: 
-"Tror du verkligen på det där själv, Joel?"
-"Det är klart att vi måste tro på att du ska bli stark nog att gå själv med
  benproteser. Du ser ju alldeles nyvaken ut. Vad drömde du för nåt?"
-"Om när jag vann SM-finalen på 200m förra året, och jag hade just blivit
  intervjuad av TV när du väckte mig."
-"Jaha. Ja, den medaljen kan i alla fall ingen ta av dig."

-"Om du bara visste hur många gånger jag har velat byta den medaljen mot
  ett par hela ben som jag kunde springa på igen" suckade Eva och det kom
  en liten tår på hennes ena kind.
-"Det är klart att jag förstår, men vi har ett tufft program att gå igenom
  idag. Först styrketräning, och sen klockan 14 kommer en journalist som
  vill göra ett reportage om dig, hur det kändes att vinna, allt du gick
  igenom efteråt, hur du reagerade på olyck..."
-"Det var fanimej ingen 'olycka'! Det var uppgjort sabotage och misshandel!"
-"Jaja. Sen vill hon fråga hur du har hanterat situationen efteråt och dina
  framtidsplaner. Klockan 14 var det."
-"Framtidsplaner." Eva fick till ett ansträngt flin. Vad hade hon för framtid?
  Snart 22 och vänster ben amputerat från knät. Protes hade hon redan provat 
  ut, men hittils var det bara besvärligt och hon satt hellre kvar i sin rull-
  stol. Någon idrottskarriär? Det skulle vara om hon blev stark i armarna och 
  kunde ägna sig åt rullstolsåkning.

Efter styrketräningen rullade Eva bort till sitt arbetsrum. Hon hade tills
vidare fått en tjänst som ekonomiansvarig för friidrottsklubben, något som
hon gärna ville behålla. Tio i två kom journalisten dit och hälsade.

-"Kerstin Hultén, journalist från Sport i Sverige. Jag skulle göra en riktig
  intervju med dig. Är det sant att ingen har gjort någon intervju på nästan
  ett år förresten?"
-"Ja, bortsätt från korta inslag i TV-sporten och så. Men fysiska handikapp
  är väl vardagsmat i det här landet" svarade Eva och pekade symboliskt på 
  sitt halva knä, som stack fram under shortsen hon tagit på sig.
-"Okej, då kan vi kanske sätta igång. Tycker du det blir bäst om jag antecknar
  eller om jag använder bandspelare" frågade Kerstin och plockade fram en liten
  bandspelare ur sin väska.
-"Ta bandspelaren. Då kan du fixa till texten efteråt utan att fundera på om
  du missuppfattade mig i dina anteckningar" sa Eva och för första gången på
  dagen log hon riktigt öppet.

Kerstin satte i en kassett, och började från början, med Evas uppväxt och
tidigt löparintresse. Sen kom hon in på SM, hur Eva hade kommit dit nästan
helt okänd och gått till final på sin specialdistans, 200m. Eva berättade
om sin dröm hon hade haft på förmiddagen, och fortsatte:

'Efter några minuter fick jag chans att gå till omklädningsrummet för att
duscha och ta på mig överdragskläder. Jag tog min väska, klädde av mig och
gick in i duschen. När jag kom ut och började klä på mig, var det inte lika
många tjejer kvar som när jag kom in i omklädningrummet, men det var ju inte
så konstigt. Inte förrän jag skulle plocka ihop sina tävlingskläder såg jag
det hemska: Någon hade skrivit HORA med svart tuschpenna tvärs över magen på
min vita dräkt. Jag blev alldeles ställd. Kvar i rummet satt bara en tjej som 
hade kvalat in till höjdhoppet samma dag. Jag svor inom mig, det var väl någon 
som var avundsjuk som hade passat på när jag duschade. En ny dräkt kunde jag 
säkert kvittera ut, jag kunde ju säga att jag ville behålla den gamla och
insvettade som ett minne från loppet. Jag stoppade in dräken i min väska, knöt
skorna, gick ut ur omklädningsrummet och placerade väskan i mitt skåp. Sen 
tittade jag mig i spegeln, tog fram ett leende och gick ut till priscermonien
inne på planen. Jag fick min medalj, hälsade på tvåan Lotta och trean Marie,
och vi njöt alla tre av nationalsången. Så småningom gick vi tillbaka, tog
våra väskor och gick till bussen. På väg till hotellet var det ett himla
liv längst bak i bussen. Det var några killar som hade en livlig debatt om
politik, tror jag.

Nåväl, jag gick in på hotellet, och skulle hämta nyckeln, eftersom Sara 
Svensson, längdhopperskan och min rumskamrat, inte var klar med längdhoppet
än. Förutom nyckeln låg det ett brev i nyckelfacket. Kuvertet var igenklistrat
och någon hade skrivit "Eva Hedman" med stora, vackra bokstäver. Jag gick upp
på rummet, och la mig för att sova en stund. Efter ett tag kom Sara hem, och
hon kramade om mig och gratulerade till segern. Då kom jag ihåg brevet, tog
upp det från bordet och öppnade. Bara någon sekund senare kom tårarna. Sara
kom på en gång och frågade vad som hade hänt. Tillsammans läste vi budskapet
"En gång till... så farväl!" och jag tog upp min dräkt ur väskan för att visa
henne. Hon blev tvärilsk, och sa åt mig på en gång att anmäla detta till någon
i tävlingsledningen. "Sån här utpressning får inte förekomma" sa hon. 

Jag visste inte vad jag skulle göra, men hon kom på att ordföranden för
svenska friidrottsförbundet, Göran Ljungberg, turligt nog bodde på samma 
hotell. Jag tog brevet och dräkten och vi gick dit. Göran var inne på rummet,
och tog emot oss med glädje. Han gratulerade till min fantastiska seger:
-"Det är ett bevis på att man inte behöver vara välkänd för att lyckas" och
  undrade varför vi hade kommit. Jag visade honom först brevet och berättade
  om vad som hade skett i omklädningsrummet och visade tävlingsdräkten.
Hans första reaktion var "Varför sa du inget åt någon funktionär precis då?"
och jag svarade att jag inte ville försena priscermonin och skapa oro.
-"Detta måste förstås polisanmälas. Du är utsatt för utpressningshot" sa han
  och lovade följa med till polisstationen.

Visst tvekade jag först, det kanske inte var så allvarligt, men sen blev jag
övertygad av Göran och Sara. Vi tog oss direkt till närmaste polismyndighet.'

-"Jag måste avbryta ett ögonblick" sa Kerstin. "Hur tänkte du först när du
  kom ut ur duschen och någon hade förstört dina kläder? Det måste ha varit
  en fruktansvärd känsla!"

-"Jag var ju tvungen att agera professionellt och fortsätta som om inget hade
  hänt, åtminstone just då. Men det var inte lätt att gå in på planen och se
  glad ut som man bör göra efter att ha blivit svensk mästare och förbättrat
  sitt personrekord med två tiondelar på en sån kort sträcka. Nåväl, jag kan
  fortsätta min historia nu?" 

Kerstin nickade, och Eva fortsatte:
'Hos polisen reagerade de kraftigt och frågade om jag skulle delta i några
fler grenar under resten av SM-helgen. Jag hade tänkt springa 400m och sen
stafetten 4x100m för min klubb, men jag kände mig tveksam. Då sa Göran:
-"Klart hon ska springa mer om hon har tänkt delta i fler grenar. Ni får väl
  ordna någon form av bevakning eller nåt. Annars kan vi aldrig få veta vem
  eller vilka som ligger bakom det här om hon åker hem i ren förtvivlan."

Sagt och gjort, en kille, ganska snygg, 25-26 år, fick uppdraget att på lite
avstånd, och civilklädd, bevaka mig. Dessutom låg programmet så att Sara
kunde göra mig sällskap på de ställen där killar inte får vistas, t.ex i
omklädningsrummen. Brevet var tyvärr maskinskrivet, men kuvertet tog polisen
in för att försöka tyda handstilen. Sen åkte jag, Sara och Göran tillbaka
till hotellet och Sara tittade för säkerhets skull om det hade kommit något
nytt brev, men det hade det som tur var inte gjort. På kvällen var det tjej-
fest, men varken jag eller Sara orkade gå på den, utan vi tittade på TV, och
såg förstås min seger och efterföljande korta intervju.

Dagen efter hade jag en försiktig träning med Peter, poliskillen, stående i
bakgrunden. Där träffade jag ingen av de andra finaltjejerna, vilket jag 
tyckte var skönt men Göran och polisen tyckte var synd, för annars hade det
kanske synts på någon av dem om de visste något om hotelserna. Handstilen på
kuvertet hade inte gått att analysera mer än att det troligen var en kvinna
som hade skrivit det. På onsdagen låg semifinal och finalheat i 400m. Jag var
inte fulladdad, och misslyckades därför i semifinalen. Näst sist i mitt heat,
men jag blev inte besviken för det. Det var ändå lite för lång distans. På 
kvällen var vi faktiskt ute på discotek, jag, Sara och Peter. De hade lärt 
känna varandra oerhört bra redan, och det var ju bra på många sätt tyckte jag.
På discot såg jag flera av de andra deltagarna i SM, men ingen av finalisterna
i mitt 200m-lopp. Trevlig diskjockey förresten, man fick önska hur mycket
låtar man ville emellanåt. Eftersom tordagen var tävlingsfri, kunde vi vara
ute lite längre än normalt.

Dagen efter tränade jag lite stafett med mitt klubblag. Särskilt växlingarna 
var viktiga att träna in så de funkade bra. Vi hade inga stora förhoppningar 
att gå till finalen, men vi var ju trots allt en av de tolv klubbarna som hade 
anmält ett stafettlag i 4x100m för damer. Kvällen blev en TV-kväll igen i BBCs
tecken. Det är verkligen sant att de har bästa programmen. På så sätt laddade
jag inför fredagen, sista dagen på tävlingarna. Redan lördagen innan hade jag 
i och för sig tävlat, men jag blev utslagen i andra omgången på 100m. Nu skulle
jag kunna få revanch på stafetten över samma distans, även om jag hade fått 
revanch redan när jag vann 200m.

På förmiddagen var det kval. Jag tog på mig min nya tävlingsdräkt, provade
mina skor så de satt bra, satte upp håret och drog på överdragskläderna. Vårt 
lag hade råkat ut för sjukdom. Mikaela, som skulle springa andra sträckan, hade
fått en kraftig förkylning, och plötsligt var vi en kort. Räddaren i nöden var 
Sara, som inte hade tävlat i 100m på ett år, men ändå hade kondition och fart 
ifrån längdhoppsansatsen. En kort ommöblering i laget, och Erika skulle få
börja, lämna pinnen till Petra, som skulle lämna den till Sara och slutligen
jag. Vi gjorde oss klara för kvalheatet. Av sex lag gick de tre bästa vidare 
till finalen. Utan att gå in på en massa onödiga detaljer, gick vårt lag vidare
som tvåa i heatet. Jag hade inte behövt ta ut mig i onödan. Sen var det vila 
till klockan 15, då finalen skulle gå, strax innan herrarnas 4x100m, som var 
tävlingarnas sista gren. Jag kände hur det pirrade i magen, men visste att vi 
hade sprungit bra i kvalet och nog kunde ta bronset i stafetten. Den positiva 
överraskningen var Sara, som nog hade sprungit för både min, och förstås, 
lagets skull. I pausen passade vi fyra på att äta och peppa upp oss inför
finalen. Media var framme och frågade hur vi bedömde våra chanser i finalen.
De andra lagen hade ju i stort sett bara en riktigt bra löpare, och vi verkade
ju ha flera löpare som var i fin form. Vi flinade något om guld och reportern
önskade oss all lycka senare i eftermiddag.

Klockan blev tre, och starten var lite försenad. Först en kvart senare skulle
stafetten börja. Vi ställde upp för start, och där gick starten. Erika var 
snabbt iväg, men hon var inte först utan låg tvåa. Växlingen till Petra gick 
bra, och hon sprang ikapp ledande laget. Det blev tyvärr lite krångel vid nästa
växling, men Sara ordnade upp det och sprang med en stegfrekvens att jag aldrig
hade sett något liknade från henne. När hon kom i sista kurvan, och jag tog 
fart, visste jag att det skulle bli medalj, men frågan var vilken valör. Marie 
Ericsson skulle bli hopplöst efter, hon var ju den enda i sitt lag som var 
riktigt bra. Däremot skulle Susanne Olsson bli strax efter mig vid växlingen. 
Lotta Sahrén fick pinnen alldeles före mig, och sen hörde jag stegen från 
Susanne bakom mig. Nästan samma scenario som fyra dagar innan. Nu hade jag 
nittio meter på mig att ta in en halvmeter på Lotta, något som jag hade fixat 
på halva distansen tidigare. Hon sprang på banan innanför mig, tittade plågat 
på mig och höll hårt i pinnen. Lite för hårt kanske, för hon råkade få ena 
foten framför den andra och fällde sig själv. Jag hann bara se att jag var 
ensam och att Susanne antagligen hade tappat ytterligare någon meter. I mål 
var jag två meter före henne, men all uppmärksamhet var förstås riktad på 
Lotta, som låg raklång på löparbanan och grät. Jag skyndade mig fram och ojade 
mig tillsammans med alla andra som hade samlats, TV/Radio inräknat. "Faan" var 
det första Lotta fick fram när hon hade rest sig. Ett skrubbsår på ena knät 
hade hon fått efter fallet. "Varför ska detta drabba MIG?" fortsatte hon, med 
överdrivet plågad röst, rakt ut mot mikrofonerna.

Jag visste inte om jag skulle stå kvar och vänta på min tur - det var ju trots
allt mitt lag som hade vunnit stafetten, eller om jag skulle gå därifrån och
inte låtsas om någonting. De andra tjejerna i laget kom och kramade om mig,
men just då hade jag svårt att känna glädje över segern. Det kom dock fram en
TV-reporter och gratulerade oss till segern - även om det var synd om stackars
Lotta som "föll på eget grepp" som han försökte uttrycka det skämtsamt. Sen
vände han sig till mig och sa:
-"Två segrar på fyra försök, du verkar vara Sveriges efterlängtade sprinter-
  stjärna på damsidan. Får vi se dig nu i VM i augusti?"

"Är inte Lotta redan Sveriges sprinterstjärna" tänkte jag men svarade istället:
-"Det avgör inte jag utan förbundskaptenen. Men jag ställer gärna upp förstås"

Sen gick vi fyra in och duschade, två och två så ingen skulle kunna överraska
oss i omklädningsrummet. Vi bytte om, ställde in våra väskor och gick ut för
att delta i priscermonin. Väl inne på arenan fick vi höra att Lotta hade sagt
till TV och radio att hon övervägde att sluta tävla nu, 28 år som hon var,
när "yngre generationer tydligen har tagit över" och som svar på reportrarnas
påstående att hon varit nära svenskt rekord i år, sa hon att det bara var en
tillfällighet och att hon skulle tänka över sin situation innan hon bestämt
sig. "Barnsligt" minns jag att jag tänkte. Så fort hon får några motgångar
- hon vann ju 100m i lördags och var tvåa på 200m, men misslyckades även hon
i kvalet till 400m-finalen - har hon tröttnat på att tävla och ska sluta.

Nåja, vi fick våra medaljer, och åkte till hotellet och slappnade av. Sen
på kvällen var det stor avslutningsfest, som vi alla var på, t.o.m Lotta.
"Verkligen synd det där som hände idag" försökte jag, men fick bara en otålig
fnysning som svar. Nej, hon var inte i resonabelt tillstånd just nu. Istället
hade vi andra kul tillsammans med bl.a Göran och Peter förstås, som numera
verkade vara fast sällskap till Sara. Klockan blev bortåt ett-halv två på
natten innan vi kom hem till hotellet. Nästa dag skulle vi packa ihop och
åka hem.

Veckorna efter SM förflöt som vanligt, och jag började nästan glömma bort vad
som hade hänt; jag tänkte att det nog bara var tillfällig avundsjuka ändå.
Naturligtvis tränade jag hårt, eftersom jag hade blivit anmäld till en gala
nere i Malmö tre veckor efter SM. Det var en tävling med både svenska och
utländska friidrottare, och jag skulle springa 100m och 200m, fast fortfarande
för klubblaget förstås. Än så länge hade ingen förbundskapten hört av sig, och
jag tänkte att jag kanske skulle få lite mer rutin innan jag fick chansen i
såna sammanhang. Hotbrevet och min gamla dräkt stoppade jag in långt inne i
garderoben och sa ingenting till någon utomstående - inte ens mina föräldrar.
På TV hade Lotta Sahrén sagt att hon nog skulle fortsätta ett tag till, över
VM åtminstone, och hon hade ju inte fått någon allvarlig skada när hon föll på
upploppet av stafetten. Polisbevakningen blev mer sporadisk, men jag hade ofta
Sara i närheten när jag var ute och tränade t.ex. Hon hade inte lyckats så bra
i längdhoppet, men skulle ju hålla igång. Eventuellt skulle hon få hoppa i
Malmö-galan.

Ett par dagar före galan kom det ett vykort till mig. På framsidan var det en
kanin som mumsade på en stor morot, och hälsningen på baksidan löd:
"Snart är det dags igen. Välkommen, Eva!" utan någon underskrift. Jag tog
förstås vykortet till polisen, som hade blivit informerad om vad som hade hänt
under SM. Att någon var ute efter mig var klart, men vem? Och varför? Jag hade
mina misstankar mot olika håll, men sa ingenting till någon. Det hela slutade
med att Peter kom ner för att bevaka mig på avstånd under galakvällen. Inte för
att någon trodde att jag skulle utsättas för ett attentat, men det var ju bra
om han kunde se folk som betedde sig underligt i min närvaro t.ex.

Jag åkte till Malmö och tränade lite intervall där på förmiddagen, och vilade
sen ett par timmar tills tävlingarna startade klockan 17. Min första insats
var kvalheat på 100m. Det var 48 tävlande, indelat i 6x8, och de fyra första 
från varje heat gick till semifinal, där de två bästa från varje heat plus två 
tider skulle gå till finalen. I mitt kvalheat fanns bland annat en mörkhyad
fransyska som sprang bra, men resten var nordbor, varav två danska flickor.
Det gick bra för mig, jag kom trea efter fransyskan och Susanne Olsson, och
fick en halvtimme senare springa semifinal. Nu var jag tvungen att bli som
sämst tvåa eller också hoppas på att tiden skulle räcka. Jag sprang den andra
semifinalen av tre, och kom faktiskt tvåa efter samma fransyska som vann förut.
De andra finalisterna var Susanne, Marie, Lotta, en norska, en tysk tjej som
endast var 18 år gammal och sen europamästarinnan från England. Ingen ryska
eller amerikanska gick till final, men å andra sidan var ingen av de deltagarna
bland eliten i sina respektive länder heller.

Jag lottades på bana två, utanför norskan och innanför Marie. Jag tyckte det
var skönt att ha Lotta på bana sex, fyra banor utanför mig. Inte för att jag
var rädd för henne på något vis, men ändå... Vi gick ner i blocken för start,
och kom iväg på första försöket. Fransyskan på bana fyra och engelskan på bana
fem var överlägsna oss andra. Själv kom jag i mål som femma, strax efter Marie,
som kom trea och norskan. Lotta kom inte bättre än sjua faktiskt, endast den
tyska tjejen var efter henne. Hon såg ganska besviken ut efter loppet, men jag
visste att hon längtade efter revanch på 200m. Där skulle det bara bli två
semifinaler, och de fyra bästa i varje heat gick till final. Jag skulle slippa
både Marie och Lotta i min semifinal, men istället var fransyskan med där.

Det var två timmar kvar till start, klockan 20 skulle det börja. Jag försökte
koncentrera mig genom att läsa en bok, men det var ett sånt stojande och liv
runt omkring mig så jag slutade läsa. En man stod och delade ut sportdryck i
korridoren till alla tävlande. Jag noterade hur han hällde upp ur en kanna till
alla som kom, utom till mig. Där hade han en mugg färdig redan. Jag tog den,
gick undan en bit och träffade på Peter. Jag frågade på en gång om han visste
någon som snabbt kunde analysera innehållet i muggen, eftersom jag tyckte mig
känna igen mannen från någon av de andra svenska klubbarna. Det var ju konstigt
om han hade en färdig mugg för min skull. Peter kunde förstås komma i kontakt 
med dopinglaboratoriet, som inget hade att göra just då. Det tog inte mer än en
kvart innan de kunde berätta att drycken innehöll någon drog av avslappnande 
slag. Skulle jag ha druckit det hade mina muskler inom någon timme blivit 
bedövade och jag skulle troligen ha ramlat omkull då jag inte kunde stödja på 
benen längre. Vi beslutade oss för att anmäla detta till tävlingsledningen, men
be dem att låtsas som ingenting förrän det hela var över. Innehållet hälldes 
över i ett provrör, att ha som ev bevismaterial, och jag tog den tomma muggen 
och kastade den i soppåsen framför serveringsbordet där mannen stod. "Gott?" 
frågade han helt oskyldigt. "Jo" svarade jag, "men det får räcka med en mugg, 
annars blir jag så kissnödig"

Det blev dags för start i mitt heat, och jag tittade omkring mig för att se om
jag kunde associera någon person i samband med sportdrycksmannen. Det var många
tränare och annat folk där, men ingen jag direkt förknippade med honom.
-"Jaha" tänkte jag, "nu skulle jag ha fallit handlöst omkull mitt i loppet, och
  så hade jag varit utslagen. Så kul ska det nu inte bli"
Starten gick, jag kom ut bra från start och låg jämsides med fransyskan. Ut
ur kurvan och bara upploppet kvar. Hon hade fått en halvmeters ledning, men
sen var det säkert några meters lucka till nästa flicka, vem det nu var. Jag
sprang i mål som tvåa, och var därmed klar för finalen.

-"Grattis" hörde jag någon som sa när jag hade gått i mål. Det var Lotta, som
  strax skulle starta i sitt heat. "Du sprang ju riktigt bra, formtopp?"
-"Eh. Tack så mycket. Jo, det gick bra" svarade jag. "Vi syns väl i finalen om
  trekvart?" Lotta log och nickade och joggade bort till startplatsen.

Undrar om min andraplats verkligen var en överraskning för henne eller inte,
tänkte jag när jag gick iväg för att ta på mig överdragskläder i väntan på
finalheatet. Den andra semifinalen vann Lotta lätt före Marie och norskan som
hade ställt upp på 100m. Engelskan, som ju vann 100m, ställde inte upp på den
dubbla distansen, och tur var nog det för alla oss andra. Hon var ändå en av
de få som kunde konkurrera med resten av världseliten från USA, Kuba, Ryssland
m.fl länder.

Inne i de tävlandes rum var det lugnt och jag kunde återigen gå till min bok.
Några sidor skulle jag nog kunna läsa innan det var dags för final. Men med
tjugo minuter kvar till start utbröt det panik. Marie Ericsson var på väg
tvärs genom rummet, då benen vek sig under henne och hon föll handlöst i
golvet. Tränare, ledare och flera aktiva rusade fram och försökte hjälpa upp
henne, men hon kunde inte stödja på benen. Musklerna var helt avslappnade,
och hon började storgråta och det blev ett fasligt tissel-tassel om vad som
hade hänt. Mannen med sportdrycken var förstås sedan länge borta, men inne i
rummet fanns både Lotta och hennes tränare. Jag gick förstås fram till alla
andra som var runt Marie, men hade blicken på de två i hörnet. Inte en min
från någon av dem. Kunde alltihop vara ett försök att slippa konkurrens från
deras sida? Hur som helst var det dags att gå in på plan och värma upp inför
finalen. Nu fick innerbanan gå tom, men varken speaker eller någon ledare sa
varför Marie inte dök upp. Den här gången sprang jag på bana sex, med Lotta
på bana fyra och fransyskan mellan oss båda. Jag tänkte att nu ska jag springa
både för min och Maries skull. Om det kommer fram att Lotta är inblandad i
det här, kommer jag se till att det inte blir något VM för henne i augusti.

Dags för start, och denna gång kom jag inte iväg lika bra som förra gången, 
men det var vi tre på mittenbanorna som gick bäst. Fransyskan var snabbast ut 
ur kurvan, men hon hade en svenska på varsin sida. Jag såg att hon började 
tröttna med femtio meter kvar, och samtidigt hur Lotta tänjde mer och mer på 
stegen. Själv kände jag mig fräsch fortfarande, och på ett ögonblick var både 
jag och Lotta förbi fransyskan. Tjugofem meter kvar, och situtionen var exakt 
samma som i SM-finalen några veckor tidigare. Hon och jag, sida vid sida. Hon 
slängde huvudet åt sidan, gjorde en grimas och sträckte ut stegen allt vad hon 
kunde. Jag ökade istället stegfrekvensen, för jag hade inte lika långa ben att 
ta till. På mållinjen kastade hon sig framåt för att få så mycket kropp som 
möjligt i mål. Men det hjälptes inte, jag var någon decimeter före henne ändå, 
vilket senare visade sig på resultattavlan, där jag vann med två hundradelar. 
Jag tänkte krama om henne som man ju bör göra, men hon var totalt avvisande 
till det och joggade istället bort till sin tränare och muttrade.

"Nu kan nog vad som helst hända" tänkte jag. "Bäst att Peter och Sara är på
sin vakt". Samtidigt insåg jag att jag var 10000 kr rikare, vilket var vad
segern i galan var värd. De pengarna kunde behövas att betala resor till VM
för Peter och Sara utifall jag skulle behöva det. Jag joggade in på innerplan
och träffade Sara, hon hade misslyckats i längdhoppet igen, och skulle också 
duscha. Vi hade sällskap dit, och inne i duschrummet satt Lotta redan och 
torkade sig. "Oj, det gick snabbt" tänkte jag, och gick in i duschen medan 
Sara väntade utanför. När jag kom ut därifrån och började klä på mig, satt 
Lotta fortfarande kvar, nästan mediterande på sin bänk. Jag låtsades inte se 
henne utan väntade på Sara och sen gick vi ut för att lägga in väskorna i vårt 
skåp. Där träffade vi en ledare, och jag frågade hur det var med Marie. Han 
svarade att hon hade blivit drogad och förd till sjukhus för avgiftning. 
-"Blir hon bra snart?" frågade jag.
-"Vi hoppas det" suckade ledaren, "men i värsta fall kanske hon förslappad i
  musklerna livet ut. Det var ingen dålig dos sa läkaren som fanns på plats"

Jag blev alldeles kallsvettig. Det var säkert en lika kraftig dos som var
avsedd för mig. Någon ville få bort både mig och Marie från svensk elit.
Nåväl, jag samlade mig och gick in för att få priser. I korridoren träffade
jag fransyskan som tackade för god match. Någon Lotta syntes inte till, och
mycket riktigt, hon dök inte upp på prisutdelningen heller, utan hennes tränare
fick ta emot hennes pris. Om hon hade stuckit från arenan visste ingen.

Efter cermonien meddelade dopingpatrullen tävlingsledningen om den mugg
sportdryck jag inte hade druckit och vem det kom ifrån. Den mannen fanns ju
inte kvar på området, men tävlingsansvariga tackade för informationen.
Sen packade jag och Sara ihop och skulle åka till hotellet, då jag kom på att
vi kanske skulle till sjukhuset och se hur det var med Marie. Vi tog en taxi
dit, och blev insläppta, trots att det inte var besökstid. Där låg Marie i en
säng, alldeles vit i ansiktet och med en massa apparater omkring sig. Hon log
när vi kom, och jag frågade hur hon mådde.
-"Bortsett från att jag inte har kraft nog att lyfta armar eller ben, är det
  väl ganska bra" svarade hon och försökte låta lustig.
-"Du ska veta att du inte är ensam om detta sabotage" sa jag. "Minns du mannen
  med sportdryck? När jag skulle få en mugg, hade han en färdig mugg vid sidan
  av alla andra. Jag blev misstänksam och gick till dopinglabbet och de kunde
  konstatera att sportdrycken var dopad med samma medel som du fick i dig. 
  Kommer du ihåg om du också fick en särskild mugg av honom?"
-"Du menar Bengt Frendsjö? Jo, jag fick nog en färdig mugg av honom, men det
  var väl inget konstigt med det tyckte jag."
-"Bengt vem?". Jag hade fått ett namn på honom.
-"Ja, VOFs näringsexpert, honom har jag träffat när jag tränade tillsammans
  med Lotta på deras banor förut"

VOF - Västkustens Oberoende Friidrottsklubb, klubben som startade för två år
sen, och på en gång värvade svenska elitidrottare i olika grenar. Idag bestod
nog 2/3 av både herr- och damlandslagen av tävlande för VOF. Men vad som var
gemensamt för mig och Marie var att ingen av oss tävlade för den klubben, men
däremot Lotta Sahrén som sagt. Jag började fundera på om hotelserna mot mig
kom från några få personer eller en hel klubb. Vad skulle jag svara nu?
-"Åhå. Nåja, han kanske bara fått order om att dela ut vissa muggar till oss,
  och visste inte vad som var i sportdrycken" försökte jag. "Vad sa läkarna
  förresten, blir du pigg inom några dagar igen?"
-"Det vet de inte säkert. Har jag otur kommer mina muskler att vara förslappade
  livet ut" svarade Marie och en tår kom på hennes kind.

Jag och Sara önskade henne lycka till, hon gratulerade mig till min senaste
seger på 200m och vi gick ut från sjukhuset, där Peter hade dykt upp. Jag
berättade vad Marie visste, och han såg bekymrad ut.
-"Detta liknar en präktig skandal redan" sa han. "Får media reda på allt det
  här, kommer det närmast bli bojkott av all friidrott i Sverige"
Vi nickade och åkte till hotellet. Nu hade jag kommit före Lotta fyra gånger
av fyra möjliga, och jag anade det värsta tänkbara.'

-"Det här låter ju fruktansvärt!" avbröt Kerstin. "Sånt här förekommer ju 
  knappast ens i gangsterkvarteren i USA"

-"Nej, men det blev mycket värre sen. Mycket värre" sa Eva och fortsatte:

'Jag kom hem igen, och höll kontakt med Marie, som hade tagits hem till
sjukhuset där hon bodde. Aldrig innan hade jag haft sån lust att hålla
kontakten med mina konkurrenter, men nu var jag tvungen, kände jag. Tyvärr
blev hon inte bättre än att hon med hjälp av rullator kunde ta sig fram i
korridoren. Hennes armmuskler hade klarat sig bättre än benmusklerna, men hon 
blev invalidiserad vid 26 års ålder. Plötsligt var det en given lucka i 
landslaget, som jag säkert skulle ha tagit ändå, men nu behövde jag inte 
konkurrera ut någon annan av tjejerna. Orsaken till hennes muskelförslappning
sades vara någon mystisk sjukdom i kombination med matförgiftning i media.

Det var nu mitten på juni och en och en halv månad kvar till VM, som skulle
gå i Marseille i Frankrike. Jag hade aldrig varit där förut, och tyckte det 
skulle bli jättekul att komma dit. Förutom 200m var jag anmäld i 100m och korta
stafetten. Jag tränade varje dag tillsammans med mina klubbkompisar, även om 
jag var den enda som var uttagen i VM-truppen. Sara var närmast en plats i 
längdhoppningen, bara sex cm under kvalet när hon var som bäst. Nu gick tiden 
så fort och jag hade så kul att jag nästan glömde bort allt som hade hänt. 
Flera galor ställde jag upp i, ibland gick det bra och ibland gick det mindre 
bra. Men ingenting konstigt hände någon gång, förutom att Lotta inte ställde 
upp i en enda gala under sommaren. Hon sa att hon skulle komma i riktig form 
inför VM. Sen hon hade sprungit 200m på 22,85 hade hon inte gjort ett resultat
under 23 sekunder på den sträckan, och inte några bra tider på 100m heller.

Men så, i slutet av juli, var det en sista gala innan VM. Den hölls i Berlin,
och där var Lotta på plats. Hon skulle känna på det internationella motståndet
sa hon. Jag kom fyra respektive trea i mina två lopp, men hon kom näst sist på
200m och inte ens final på halva sträckan. Hon var klart besviken, men sa till
TV att det skulle bli andra takter när VM snart började. TV-reportrarna var mer
intresserade av mig och formen än av henne, hon som hade varit en given stjärna
i damlandslaget förut. Folk började prata om att banorna skulle vara väldigt
snabba nere i Frankrike, och mina chanser att ta medaljer för Sverige.

Ett par dagar före resan till Marseille träffades VM-truppen för fotografering.
Alla var på plats, glada och stojiga. Vi skulle dessutom sjunga in en hejasång
precis som de brukar göra mest i lagsporter. Man kan väl inte säga att någon
av oss var en sångartalang, men vi hade ju professionell hjälp av sångare och
musiker. Dessutom var radiosporten där och gjorde små snuttintervjuer med oss.
Bland annat frågade de mig och Lotta om vem som var Sveriges sprinterdrottning
egentligen. Vi skrattade samtidigt och pekade på varandra, precis så kamratligt
som landslagskollegor brukar göra i intervjuer. När reportern frågade Lotta om
hon hade återfått den formtopp hon hade strax före SM fick han en svavelosande
blick som gjorde att han fyllde i "annars hoppas vi att den väntar på dig där
nere i Frankrike". Helt klart var att hennes något sviktande form inte var bra
att tala om. Däremot kunde hon berätta om sina tidigare minnen av Frankrike;
hur hon varit au-pair för tio år sen och fått anbud om att uppträda på natt-
klubb under den vistelsen. "Hoppas det anbudet finns kvar så jag slipper henne
i framtiden" minns jag att jag tänkte. I morgon var det ett kort, lekbetonat
träningspass på förmiddagen, och sen hade vi ledigt tills fredag morgon, då vi
skulle flyga ner till Frankrike för att vara med på invigningsceremonin på
kvällen. Tidningarna hemma hade redan börjat skriva det gamla vanliga om hur
många "turister" som skulle till VM, men mitt namn nämdes bland de få som hade
en chans till medalj, både individuellt och i korta stafetten.

Torsdagens träningspass gick smärtfritt, och jag hade fått bekräftat att Sara
och Peter skulle åka ner som åskådare. Eventullt kunde hon bli inkastad i
längdhoppet, för hon hade just klarat kvalet med två cm marginal, och när hon
nu skulle ner på egen hand, behövde ju inte förbundet bekosta resa och hotell.
De tiotusen jag vann på tävlingen förut passade bra nu. Landslaget var samlat 
i Malmö, och vid incheckningen såg jag till att få Sara bredvid mig i planet, 
något som egentligen inte skulle gå eftersom varken hon eller Peter tillhörde 
truppen, men jag övertygade ledare och incheckningspersonal. Stämningen på
planet var hög och hjärtlig, och god mat bjöds på planet under resan.

Väl framme i Marseille, kom vi till hotellet. Det hade blivit en dubbelbokning
på vissa av rummen, vilket innebar att bl.a jag och några till fick komma till
grannhotellet, där även Sara och Peter hade bokat rum. På så sätt kunde jag och
Sara dela rum igen. Det var lite grymtande från de svenska ledarna när det
ursprungliga hotellet redan var halvfullt, men frågan var om inte grannhotellet
var lite flottare ändå. Vi hade fyra timmar på oss till invigningsceremonin och
inmarschen. Samtidigt fick Sara besked om att hon var klar för längdhoppskval,
och att hon då skulle få delta i inmarschen. Sveriges fanbärare skulle Gunnar
Lindwall, trestegshopparen, vara men han mådde inte bra efter flygresan och bad
att få gå mitt i fältet istället. Gissa vem som var först framme och ville ta
över uppdraget? Jo, närmast publicitetssjuka Lotta förstås. Ingen annan hade
lust att överta fanan, så hon fick naturligtvis bära den. Om hon var stolt över
det? Ja, jag har då aldrig sett henne malligare.

Vi åkte till arenan, och när vi såg hur mycket folk det var på arenan, fick vi
nästan en chock. Det fanns inte en publikplats ledig så långt ögat nådde. Helt
klart var att detta VM skulle bli en publiksucce om vädret höll i sig. Nåja, vi
fick hålla till nere i underjorden tills det var dags för inmarsch. TVs grafik-
ansvariga gick och tog upp namnen på alla fanbärare så de skulle kunna lägga ut
skyltar i rutan. Nu skulle ingen kunna gå miste om vem Lotta var. Sen väntade 
vi i en halvtimma, och såg invigningen på monitorer nere under arenan. Efter 
ett tag kom en signal, och vi ställde upp oss mellan Ryssland och Schweiz. Vi
började sakta att tåga in, och möttes av folkjublet när vi kom in på arenan.
Vilken tillställning! Det vi hade sett i monitorn var ingenting mot hur det såg
ut i verkligheten. Alla länderna ställde upp sig på innerplan vartefter, och
friidrottsförbundets president sa några ord på sitt modersmål franska. Sen fick
vi marschera upp på läktaren för att se resten av ceremonin. Endast fanbärarna
stod kvar längs sidan, representerande sina respektive länder. Man såg förstås
mycket bättre vad som hände när man satt på läktaren, så jag tyckte nästan lite
synd om Lotta som fick stå där nere med flaggan längs sidan. 

Efter invigningen var det välkomstbjudning för aktiva och ledare på stadshuset,
som snarare var ett slott. Denna tillställning var olika mycket känd i olika
länders trupper. Vi hade t.ex inte hört talas om någon sån bjudning i förväg,
och kom i det bästa vi nu kunde skrapa fram, enkel kavaj resp sommarklänning,
men andra hade vetat om det och hade närmast frack och balklänningar, speciellt
fransmännen själva förstås. Först kände vi oss lite utanför, men när det dök
upp folk i samma överdragskläder som de hade haft på öppningsceremonin - deras 
hotell låg så långt bort att de inte ansåg sig ha tid att åka och byta - tyckte
vi att det snarare var frackfolket som var lite utanför. Det var ju ändå ingen
Nobelfest. Hur som helst började det mycket högtidligt med fördrink och bords-
servering, men efter maten blev det en mysigare stämning med musik och bar.
Själv drog jag mig tillbaka ganska tidigt, eftersom det skulle vara kval på
200m redan morgonen efteråt. Fanbärarlotta däremot lär inte ha dykt upp på sitt
hotellrum förrän vid halvtre-tiden på morgonsidan. Jag minns att jag funderade
på hur hon skulle orka med kvalheat i det skicket som hon skulle vara.

Mycket riktigt. Vid anmälan på stadion klockan halv tio morgonen därefter dök
en trött och lätt illamående, nästan bakfull, Lotta Sahrén upp. Det var ynkligt
att se henne när hon somnade till i omklädningsrummet, knytande skorna. Jag gav
henne en knuff i sidan och sa åt henne att piggna till. Maken till den surmulna
blick hon gav mig då har jag aldrig sett. Som tur var skulle vi inte delta i
samma kvalheat. Jag skulle gå i heat ett och hon i heat tre. Det blev klart för
start i mitt heat, och kunde utan alltför mycket ansträngning komma i mål som
trea och gå vidare. De tre bästa i varje heat plus fyra tider skulle gå till
semifinalerna. Lotta hade fått ett mycket hårdare heat, med bl.a den engelska 
EM-mästarinnan på hundra meter, den duktiga fransyskan och den norska tjejen 
från Malmö-galan. Även en Lotta i toppform skulle få det svårt att gå vidare på
placering. Jag såg heatet på en monitor under arenan. Det var en sorglig syn.
Först tjuvstartade Lotta, vilket alltid gör en löpare osäker inför omstarten,
och sen missade hon starten ganska ordentligt. Man såg redan efter femtio meter
att hon inte alls var i form, och hon kom i mål som sista flicka också. Nu var
hennes chanser i VM endast 100m och korta stafetten. En svensk journalist kom
och frågade mig hur det kändes att ha gått vidare. Fort som katten fick jag
fundera på vad jag kunde säga utan att nämna Lottas misslyckande alldeles nyss.
"Det ska bli jättekul. Hoppas jag når till finalen också" fick jag fram utan
att ens nämna min löparkollega, som svenska reportrar hade sagt tultade fram
som en bebis. Redan efter lunch skulle semifinalerna gå, för att hinna med 
finalloppet i kvällsdelen av tävlingarna. 

Lottningen inför semifinalen var ganska enkel för mig. De fyra första i de båda
semifinalerna gick till final, och bara fransyskan tillhörde mina verkliga hot.
I det andra heatet gick både engelskan och två mycket duktiga amerikanskor,
vilket nästan gav lottningen en snedfördelad prägel. Väl klart för start stod
Lotta längst ner på långsidans läktare och liksom hotfullt spanade mot banan.
Jag sprang på bana två, och kom faktiskt tvåa efter fransyskan men före både
norskan och en förhandstippad ryska. Strax efteråt kunde vi se det andra heatet
där engelskan höll undan för de två amerikanskorna och en kubanska på fjärde
plats. Många undrade hur bra vi i det första heatet skulle vara i finalen, när
vi hade haft så enkelt motstånd. Fransyskan protesterade då och sa att tiderna
från vårt heat hade varit lika bra som från det andra heatet, och jag kunde
inte annat än hålla med. Tänk vilken sässong jag skulle få om jag tog en medalj
här. Från nästan okänd på SM till en av de tre bästa i världen!

På en anslagstavla visades banlottningen : "CUB NOR USA ENG FRA SWE USA RUS". 
Jag skulle alltså få springa på bana tre, mellan tredjeplacerade amerikanskan 
och fransyskan. Sen åkte jag till hotellet, där jag hittade ett kuvert med mitt
namn på. Jag förstod genast vad det var, och tog kontakt med Sara, Peter och 
Göran innan vi öppnade det gemensamt. Inuti låg det en maskinskriven lapp med 
följande budskap: "I brist på löpare... Fan-klubben" och sen var det ett rött 
läppstiftsmärke bredvid. Vi bestämde oss för att inte låtsas om någonting, 
även om vi alla hade våra misstankar varifrån brevet kom. Istället vilade jag 
en stund innan jag åkte tillbaka till arenan för finalen på 200m. Väl där kunde
vi se semifinalheaten på herrarnas 400m häck, där en tysk vann sitt heat på 
världsårsbästa, bara någon tiondel från världsrekordet. Frågan var nu om det 
skulle kunna bli någon rekordtid i vår final. 21,34 var närmast ett historiskt 
världsrekord. Ingen av oss hade varit riktigt i närheten av det förut.

Vi ställde i alla fall upp för start, och efter en stund var det dags. På 
första försöket ryckte norskan till av nervositet och vi fick samla ihop oss 
igen efter tjuvstarten. Det var lite oroligt igen, för nu kom kubanskan iväg 
före pistolen. Tredje gången gillt kom vi iväg. Amerikanskan innanför mig var
uppenbart inte helt samlad efter de båda misslyckade starterna, och i kurvan 
såg jag hur fransyskan och engelskan på mittenbanorna hade ryckt ifrån de tre
yttre banorna. Åt vänster var det helt tomt, och därmed insåg jag att bronset
närmast var klart. Efter sista kurvan hade jag ungefär en halvmeter fram till
engelskan, som verkade springa lite ojämnt. Fransyskan däremot var överlägsen
och hade på förhand redan vunnit loppet. Med tjugo meter kvar var jag ikapp och
förbi engelskan, och blev därmed silvermedaljös. Nu hade inte tiderna blivit så
bra som det hade förutspåtts; fransyskan vann på 22,47 men jag visste att jag
hade sprungit bra. Sen fick jag se tiden: 22,69 sekunder! Nytt svenskt rekord
med tretton hundradelar. Jag kramade om Sara som stod vid sidan av planen. Det
här var bättre än det bästa resultat jag hade kunnat tänka mig. Svenska media
kom fram och jublade tillsammans med mig. Vad skulle det bli av en 21-årig
sprintertjej som redan blivit näst bäst i världen och slagit svenskt rekord?

Jag visste att publikens jubel var främst för den franska hemmafavoriten, men
ändå sög jag i mig alla applåder. Jag hade förbättrat mitt personbästa med över
en halv sekund på ett halvår. Väl tillbaka på vårt hotell fanns hela truppen 
där för att gratulera mig till silvermedaljen och det svenska rekordet, även 
fröken Sahrén. Tänka sig, hon som hade varit så nära rekordet tidigare i år, 
och sen blev det ändå jag som slog det. Jag noterade att hon hade ett bandage 
runt höger knä, lite slarvigt ditsatt. Huruvida det var äkta eller inte var 
svårt att bedöma, men jag bedömde hennes personlighet i samband med dagens 
resultat som att hon mycket väl skulle kunna skylla på ont i ett knä efter 
loppet. Det var ändå två dagar tills 100m-kvalen skulle börja, så vi hade ju 
alla chanser att ta igen oss.

Dagen efteråt var ganska många av oss tävlingsfria, och vi bestämde oss för att
åka ut till havet. Det var inte så långt dit, och dessutom kunde det vara skön
avkoppling att se något annat än hotell och löparbanor. Med oss hade vi korgar
för att kunna ha en picknick på platsen. Stämningen var hög i bussen redan då
vi begav oss iväg. Nån av kastarna hade med sig en gitarr och anordnade allsång
från bussens bakre regioner. Högt och hjärtligt, fast inte särskilt vackert 
sjöng förstås Lotta, som skippat bandaget idag. Däremot hade hon klätt sig i
en snäv kjol och högklackade skor, precis som om hon skulle på fest istället
för på picknick. Hennes högsta önskan var tydligen att bli allas medelpunkt.
Jag satt och tittade i en fickalmenacka. "Golfe du Lion" - låter ungefär som
"Lejonbukten" tänkte jag och fnissade förtjust över min obefintliga kunskap i
det franska språket. Nåväl, så hette den delen av Medelhavet vi skulle till,
och inte var det långt dit heller.

Vädret var utmärkt för en utflykt och vi satt oss på en grässlänt en bit ifrån
vattnet bara för att njuta en stund. Några hade redan klättrat ner till vattnet
och ropade att vi skulle komma och känna hur varmt det var. De hade satt på sig
badkläder under de vanliga kläderna innan vi åkte, och snart var de i vattnet.
Vi andra reste oss för att gå ner dit också. Lotta hade så svårt att resa sig i
sina snäva kläder att några killar fick hjälpa henne upp från gräset. Det var
en ganska brant slänt från gräset och ner till vattnet, och det var gott om
stora stenblock där. Strax bakom mig kom Lotta trippande på sina höga klackar.
Någon hade föreslagit henne att ta av sig skorna, men hon hade snäst av och 
sagt att hon hade sina skor på så länge hon själv önskade. Halvvägs ner för
slänten "snubblade" hon på en liten sten och "råkade" knuffa mig hårt i ryggen.

Jag föll handlöst med benen före mot ett stort stenblock och jag svimmade nog
av en stund också. När jag vaknade till, kände jag smärtan i vänster ben, och
alla andra stod ovanför och frågade hur det kändes. Turligt nog hade Göran en
ficktelefon och hade larmat ambulans. Två killar lyfte upp mig på en bår och
det bar iväg till sjukhuset, där läkarna kunde konstatera att jag hade vridit
vänster knä samtidigt som jag fick hela kroppstyngden på det benet. Jag hade 
kraftiga inre blödningar i det benet, som bara var att amputera enligt läkarna.
  
Jag var helt vilsen och ledsen där jag låg på ett franskt sjukhus och inte
förstod vad läkarna och sköterskorna sa till varandra. Läkaren sa åt mig att 
om jag inte lät amputera benet snart riskerade jag att skadorna förvärrades. 
Då lät jag mig sövas ner och sen tog de bort halva vänsterbenet. När jag 
vaknade kom det en representant från tävlingsledningen och sa att jag skulle 
flygas hem till Sverige för eftervård så snart jag hade piggnat till. Mina 
anhöriga hemma var förstås kontaktade, liksom media. Strax efter kom Göran in 
på rummet och tröstade mig så gott han kunde. "Lotta... det var hon!" vet jag 
att jag fick ur mig. Göran svarade att det var en olycka och att hon inte 
kunde bindas till hoten jag råkat ut för tidigare under året. Men jag kände på 
mig att det var planerat ända sen jag vann SM-finalen på 200m.

Mästerskapen fortsatte förstås som vanligt, men några fler svenska framgångar
blev det inte, åtminstone inte inom löpningen. Lotta hade tidigare hotat att
sluta sin karriär, men passade på att ta tillbaka det under en intervju, med
formuleringen att hon ju var ensam sprinter kvar. Min olycka rullades om och
om igen i tidningarna, och till slut lovade VOF att ställa upp med ersättning,
eftersom en av deras aktiva troligen hade orsakat olyckan. Huruvida olyckan
var planerad eller inte blev aldrig utrett.

Nåväl. Hösten gick, och jag började återhämta mig. Först satt jag enbart i
rullstol, men så småningom fick jag chansen att prova ut en benprotes. Jag
hade svårt att få den att fungera, och tyckte den mest var obehaglig, så jag
har fortsatt i rullstolen. Jag höll kontakten med Marie, som börjat bli lite
mer stabil i benen. Men den stora händelsen i höstas inträffade i oktober.
Ni vet säket lika mycket som jag vad jag tänker på...'

-"Menar ni vådaskjutningen?"
-"Precis. En regnig kväll i början av november. Lotta hade varit på bio,
  och vandrade hemåt. Plötsligt dyker en gestalt upp bakom lyktstolpen runt
  hörnet, tar fram en pistol och avlossar några skott, varav ett träffar
  direkt under knät. Skytten smiter kvickt från platsen, där Lotta ligger
  kvar, ensam, och skriker av smärta. Ett medelålders par kommer förbi och 
  larmar ambulans. På sjukhuset konstateras att flera muskelfästen och
  nervtrådar slitits av, och där avslutas hennes löparkarriär. Ja, det är
  väl hela historien, och något mer finns inte att tillägga."

-"Säg mig, har ni tagit kontakt med Lotta sen hon skadades?"
-"Nej. Skulle jag ha en anledning att bli sentimental, kanske? Ursäkta mitt
  tonfall, men det är inte så kul att vara handikappad för livet och känna
  att skadan var avsiktligt utförd av någon annan."

-"Hmm. Jag tror detta är material nog för idag. Jag hör av mig så kan vi
  prata mer, om livet och framtiden någon dag?"

Eva nickade trött till svar. Kerstin reste sig, tackade och gick. Klockan
hade sprungit iväg under tiden de pratat, och visade nu på halv fyra. Eva
plockade hop sina saker, tog sin jacka och rullade ut ur huset. På väg ut
tjoade hon till Joel, som satt i sitt rum bredvid ytterdörren:

-"Nu sticker jag hem. Syns i morgon!" varpå Joel gjorde tummen upp och
blinkade till svar.

Eva rullade ner till parkeringsplanet under huset, tog spjärn mot en stolpe
och hoppade ur rullstolen, som hon kunde fälla ihop och lägga i bakluckan.
Sedan krängde hon sig in i bilen, en Saab 900 automat. Porten öppnades auto-
matiskt, och Eva körde iväg hem. Ännu hade inte den riktiga rusningstrafiken 
kommit igång, så det var en lugn färd hem. Hon parkerade på sin tilldelade 
plats för handikappade, plockade ur rullstolen, satte sig i den och rullade 
in i trappen och tog hissen upp två våningar.

Väl inne i lägenheten, sorterade hon dagens post. Bland alla räkningar och
reklamerbjudanden, fanns ett vitt kuvert med hennes adress vackert textad.
Eva trodde inte sina ögon. Det var ett brev från Lotta, som önskade träffa
henne i all välmening. Sista meningen löd: "Vem vinner nästa mästerskap?" och
Lotta hade undertecknat med ett röd rös. Först hade Eva ingen lust alls att
ta kontakt, men till slut ringde hon och fick prata med brevskriverskan.

-"Jaa.. det kan vi väl. Klockan ett i morgon, på stadion? Joo. Njaej, inte
  direkt. Tror du? Jaja, vi får väl talas vid i morgon."

Klockan var fem över ett när Eva såg någon komma rullande över banan. Även
Lotta hade blivit tvingad till ett liv i rullstol! Med ett par tuffa solglas-
ögon och rikligt med blonderade slingor i håret kom hon fram till Eva, hejade
och gav henne en kärvänlig dunk i ryggen, precis som när man träffar en gammal
god vän.

-"Nåå" började Lotta, "hur går det med träningen? Kör du bara styrka, eller
 får du någon fart på stolen också? Men titta, en sån klumpig stol du verkar
 ha. Den där kan du väl knappast ha tänkt tävla i?"

-"Jag har inte planerat någon tävlingssässong. Men det låter det som du har?"
-"Jovisst, se'ru. Mästare i rullstolsåkning är inte det sämsta. Vad tror du, 
  ska vi ta ett varv för skojs skull, trots att du är ovan?" 
 
Eva kände hur ögonen var nära att skjuta blixtar. Först så vänlig och närmast
inställsam, men sen visar det sig att Lotta bara kommit för att visa upp sig.

-"Jovisst. Ett ögonblick, så ska hon bara byta till sin tävlingsstol" utbrast
 plötsligt Joel, som dykt upp en bit bakom kvinnorna. "För tävlingsstol har 
 Eva med, och i den går det undan för henne!"

Eva vände sig om med en undrande, nästan förfärad blick på Joel. Om han nu
införskaffat en rullstol mer lämpad för tävling, hade hon verkligen inte fått
reda på det. Inte heller hade hon ju ens provsuttit den.

-"Dåså. Hämta den så kan vi sätta igång." Lotta avfyrade ett leende som skulle
 fått vilken krokodil som helst att bli avundsjuk.
 
Joel rullade fram en blå-svart stol av en extremt tävlingsinriktad modell.
Eva kände på sig att hon garanterat skulle välta om hon tog sats i den, men
flyttade till slut över till den stolen. Känslan att sitta i den var helt
annorlunda den hon var van vid, men hon höll masken uppe. Lotta rullade fram 
jämsides, banan bredvid. Joel tog upp en visselpipa och blåste i den.

Lotta var kvickt iväg, medan Eva hade svårt att få igång sin nya stol. Men
efter halva första kurvan tyckte hon sig få kontroll på rullstolen. Lotta
var redan mitt på andra långsidan, men Eva märkte att hon började närma sig
så smått. Vid nästa kurva var Lotta bara halva kurvan före, och på upploppet
kom Eva decimeter för decimeter närmare. Till slut var de båda jämsides över
mållinjen. Lotta tittade förundrat på Eva och utbrast:

-"Och du säger att du inte planerar någon tävlingssässong?!? Pytsan, anmäl
  dig redan nu till någon uttagningstävling. Det har jag redan gjort."

Lotta tackade för sig och rullade ut från stadion och iväg. Kvar satt Eva i
sin nya tävlingsstol och såg konfunderad ut. Kanske hade Lotta rätt? Men hur
visste Joel om detta, så han hunnit skaffa en bättre stol?

-"Du får ursäkta mig, men under intervjun med Kerstin igår ringde Lotta till
  mig och undrade hur det gick för dig, och om brevet hon skickat. Hon sade
  att hon ville testa om du kunde åka rullstol. Därför bestämde jag mig för
  kvittera ut en tävlingsstol så du åtminstone kunde mäta dig mot henne. Vad
  tror du, blir det något mer mästerskap för fröken Hedman?"

-"Klart det blir. Här ska det bli revansch och rättvisa! Men då behöver jag
  en tekniktränare, för inte kan väl du allt om rullstolsrally?"

-"Det har jag redan ordnat, lilla gumman. Jag har ordnat Kjell-Åke Matsson
  åt dig, och han vill hjälpa till. Oj, vad klockan går. Dags för ett styrke-
  pass, Eva? Jag bjuder." sa Joel och fnissade förtjust.

Eva rullade bort till träningshallen med ett leende på läpparna. Inte på grund
av vad Joel sagt, utan för att hon minsann visat den självsäkra Lotta att även
Eva "kunde åka rullstol" som Lotta formulerat sig.

Det gick några dagar, och under tiden ordnade Joel med en del formaliteter,
som anmälan till SM och registrering av Eva som tävlande. En förmiddag ringde
Kerstin Hultén och undrade om det passade med en ny pratstund. Det gjorde det,
och samma eftermiddag dök hon upp.

-"Ja, nu är jag här igen. Kanske vi kan slutföra reportaget idag. Jag tänkte
  att du kunde berätta hur du har upplevt livet, vardagen, festen den senaste
  tiden, efter att du stabiliserat dig till ett liv i rullstol."

-"Är bandspelaren på? Ok. Jo, första tiden var det naturligtvis en oerhörd
  omställning, men eftersom klubben och vänner omkring mig ställde upp hundra-
  procentigt var det aldrig någon krissituation. Det värsta var vad jag skulle
  hitta på att göra om dagarna. Därför kom den här tjänsten hos min klubb som
  en oerhörd befrielse. Att kunna arbeta och träna för att hålla igång på samma
  gång är något jag verkligen uppskattar."

-"Ja, du är ekonomiansvarig för klubben ja. Hur har du löst problem som t.ex.
  när du ska åka till och från jobbet? Har du någon som ständigt är med och
  assisterar dig?"

-"Eftersom jag har en automatväxlad bil och ett intakt högerben, är själva
  körningen inget annorlunda än innan skadan. Däremot är det lite strul att
  komma ur och i rullstolen och att fälla ihop den. Men nej, jag har ingen
  assistent som hjälper till. Ibland kan det vara någon på plats som hjälper
  mig med rullstolen, men det sker sällan. Genom att jag här har bilen i
  garaget en våning ner, kan jag åka upp och ner längs en flat ramp. Hemma
  har jag hiss i huset. Man klarar väl sig, men det är inte mer."

-"Tänker du mycket på vad som hänt och hur framtiden kommer arta sig?"
-"Det händer att jag tänker, rent händelsemässigt, men inte så mycket på
  vad skadan inneburit och hur det blir i framtiden. Kanske såna känslor
  skulle infinna sig om jag inte hade ett jobb att vara på om dagarna. En
  sak är i alla fall klar, comeback på löparbanan ska jag göra!"

-"Oj. Rullstolsåkning då? Det var en överraskning, trots allt."
-"Livet blir roligare med överraskningar. Jag visste inte om det heller
  när vi talades vid senast. Men kul ska det bli att få tävla igen."

-"Jaha, då får jag önska dig lycka till. Får jag nu ta några bilder är jag
  klar att skriva min artikel. Blir det bra med ett porträtt och en helbild
  i rullstolen?"  

-"Javisst. Vänta, så säger jag åt Joel att hämta min nya tävlingsstol."

Kerstin tog ett antal bilder, tackade för sig och lovade att skicka artikeln
till Eva innan den publicerades. Det kändes skönt att ha reportaget gjort,
tyckte Eva. Nu kunde hon återigen koncentrera sig helt på träning.

Två dagar senare fick Joel syn på löpsedeln på stan. Även om den knappast var
löpsedel över hela landet, såg den märkvärdig ut:
 ______________
|              |
| F.D SPRINTER |
|   TÄVLAR I   |
|  RULLSTOL -  |
| EVA  HEDMANS |
|   COMEBACK   |
|______________|

Eva visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Kerstin tyckte tydligen att
Evas comeback var en nyhet stor nog att tipsa kvällstidningen. Hela efter-
middagen ringde det nyfikna sportjournalister och annat folk till både Joel 
och Evas telefoner på stadion. Att konkurrenten Lotta Sahrén också skulle ta 
upp tävlandet i rullstol kände de flesta inte till. Eva blev utnämnd på olika 
innelistor hos sportredaktionerna, och bitar av sommarens händelser spelades 
upp igen. Tämligen oberörd av uppståndelsen fortsatte Eva att träna hårt.

I april kom så en inbjudan från en försäsongsgala i Göteborg. Bland alla andra
grenar hade arrangörerna satsat på ett par rullstolslopp, bland annat 800m 
damer. Förutom de etablerade åkarna och någon utlänsk åkare hade Eva och
Lotta bjudits in. Hypen runt de båda f.d. sprintrarna som numera satsade hårt
på rullstolslopp var enorm. Att åka rullstol hade blivit en populär tävlings-
form. Eva var inte helt övertygad om att hon ville visa upp sig på en så pass 
stor tävling redan, men Joel övertygade henne om att detta var chansen att få 
sin revansch.

Den femtonde april var det så dags. Det var sex åkare i loppet, förutom Eva
och Lotta var det en kanadensiska, en tyska, en amerikanska och den regerande
svenska mästarinnan, Birgitta Larsson, som dock nått en aktningsvärd ålder 
av trettiofem och aldrig nått internationell toppnivå. Eva och Lotta startade 
på inner- respektive ytterbanorna, även om banordningen bara hålls i första
kurvan. 

Starten gick, och flickorna höll förvånandsvärt bra tempo i början. När man
gick in till gemensam bana hade amerikanskan ledningen före tyskan men sen
låg Lotta precis före Eva, medan svenska mästarinnan Birgitta näst sist,
ett par meter efter Eva och bara kanadensiskan efter sig. Efter ett varv hade
amerikanskan ryckt till sig en ledning, men de f.d. sprintrarna hade kommit
om tyskan och öppnat upp en lucka bakåt. Loppet handlade nu bara om de tre
i täten.

Med en kurva och upploppet kvar blev plötsligt amerikanskan oväntat trött
och tappade mycket fart, vilket Lotta snabbt upptäckte och stack förbi. Eva
låg ännu på tredjeplatsen, men mitt i kurvan kom hon också förbi. Det var
nu högst fem meter mellan de två första. Det var då ena hjulet på Lottas
rullstol fick punktering, och hennes stol saktade in med trettio meter kvar
till mållinjen. Eva kunde då lätt glida förbi och vinna sitt första lopp i
rullstol.